Cykeltjejernas sydamerikanska äventyr

Sedan ni senast hörde från oss här har vi nått en stor milstolpe på vår resa. I början av mars anlände vi nämligen till världens ände, Ushuaia. Det betyder att vi nu har avslutat vårt stora Sydamerikaäventyr för den här gången, men det innebär inte att cykeläventyret är över. Den här gången vill vi knyta ihop de trådar som dragits genom de senaste sex månaderna över den sydamerikanska kontinenten. Så luta dig tillbaka och följ med Cykeltjejerna på en resa längs memory lane.

Kulturchock från start

Som ni kunde läsa i förra blogginlägget bestod början av vår resa, från vår hemstad Give till Amsterdam och vidare till Cusco med flyg, av en massa punkteringar, stulna cyklar, försenat bagage och svimning på grund av höjdsjuka. När vi väl hade tagit oss över de här hindren var vi redo att ta Sydamerika med storm!

Peru och Bolivia blev ett möte med en helt annan levnadsstandard, kultur och framförallt natur än vad någon av oss någonsin upplevt tidigare. Att cykla runt i städer med hus byggda av plåtskivor, aggressiva gatuhundar i varje gathörn och restauranger där Livsmedelsverket skulle svimma av förtvivlan om de kikade in. Det sistnämnda har varit en av utmaningarna för Julie att vänja sig vid… Men dagarna bjöd också på hjälpsamma lokalbor, många leenden och dagliga möten med lamor, alpackor och deras herdar. Herdarna ville alltid prata med oss och sprang ofta över fältet för att få veta vad två bleka tjejer gjorde på järnhästar här. De var särskilt nyfikna på var våra män var. Det var helt ofattbart för dem att två tjejer reste runt utan män!

Bolivia blev också landet där vi korsade världens största saltöken, Salar de Uyuni. En magisk tur över saltflaken. Allt var vitt och det fanns inte en enda väg, så vi hittade fram enbart med kompassen som guide. Det var obeskrivligt och ett av de tillfällen på resan då vi känt oss allra mest fria, men samtidigt också väldigt små i ett enormt, storslaget landskap. Efter tre dagar ute på den vita saltöknen korsade vi gränsen till Chile. Här fann vi återigen asfalt. Saltöknen är fantastisk, men på grund av vinden var saltet otroligt ojämnt, så hela kroppen fick sig en ordentlig skakning och längtade efter lite mer platt och jämnt underlag...

Olycka i Atacama

Uppenbarligen kunde vi inte få nog av öknen, för när vi kom till Chile gick resan återigen genom en öken, nämligen Atacamaöknen. Till skillnad från saltöknen är Atacama mer som man vanligtvis föreställer sig en öken: sand, torrt och allt i bruna nyanser. I Atacama hade vi fortfarande några bergspass kvar. Det bästa med bergspass är att när man kämpat sig upp i snigelfart kan man få fantastisk fart nedför de långa utförskörningarna. Men ibland kan det gå lite för fort, särskilt om man inte styr upp ordentligt när man ska över järnvägsspåren som då och då korsar vägen. Det lärde sig Julie den hårda vägen när hon i 40 km/h fick en sned vinkel, och framhjulet fastnade i ett spår. Hon flög av cykeln med huvudet först och fick en hjärnskakning. Därför blev det ett par veckor i en bakgård i San Pedro de Atacama, strax innan vår stora passage över Anderna. Vi var redan ganska nervösa inför den här sträckan, för hallå, vi pratar Anderna! Det låter inte som något man bara gör, och med en hjärnskakning som inte blev bättre så var det dags att ta ett beslut: kunde vi fortsätta? Efter att ha pratat med vår läkare i Danmark bestämde vi oss för att det skulle lyckas. Nu var vi så långt, så om vi bara tog det lugnt uppåt så borde det gå – och det gjorde det!

Generösa Argentina

Efter krysset över Anderna och nytt höjdrekord på 4828 m ö.h. befann vi oss plötsligt i Argentina. De första dagarna bjöd på branta hårnålskurvor upp och ner längs bergssidorna. Från ena bergssidan till den andra såg vi hur ett berg kunde dela naturen – på ena sidan torrt och kargt, på andra sidan frodigt och grönt. Vi upplevde hur människor och kultur blev mer likt det västerländska, både i Chile och Argentina. De två länderna är lika varandra när det gäller kultur och utveckling. Det märktes bl.a. att befolkningen här var mer öppensinnade och framåt – särskilt när det gäller sexualitet. Folk frågade inte längre efter våra män, utan antog istället helt självklart att vi var ett par. Även om det inte är fallet har det varit väldigt härligt att känna av acceptansen.

Argentina var också landet där vi kunde susa fram på långa, platta landsvägar – något vi hade saknat lite. Det blev ofta över 100 km om dagen. Värmen vi mötte här gav oss verkligen förståelse för siestan – oj, vad sommaren kan vara het här! Det höll många vänliga förbipasserande med om och stannade gärna för att ge oss vatten, läsk, mackor och snacks under vår tid på Ruta 40.

De argentinska städerna sjöd vid den här tiden av fotbollsfeber, fest och färg. Allt kulminerade när de vann VM-guld, och gatorna fylldes av blå- och vitklädda människor.

Glädjefyllt återseende av Chile

När julen närmade sig tog vi återigen en tur över Anderna för att fira jul och nyår på chilensk mark. Denna gång var bergspasset lite mer överkomligt än sist, då det inte bara var en konstant stigning. Det var bara de sista 8 km av den 200 kilometer långa turen till passets topp som var en konstant stigning. Fast detta gick på grus, i motvind och med nästan 1000 meters höjdskillnad, vilket gjorde det till en av de tuffaste sträckorna på resan. Tydligen kan vi inte korsa ett bergspass utan besvär. Den här gången var det Ida som drabbades av feber och yrsel på väg mot toppen.

Julen firade vi hos ett chilenskt par i Santiago de Chile, och dagarna mellan jul och nyår tillbringade vi i en lägenhet i huvudstadens centrum tillsammans med vår bikepackingvän, belgaren Stijn.

Därefter satte vi kurs mot söder, där vi firade nyår med en chilensk vänkrets på äkta chilenskt vis: riktigt mycket drinkar, middag kring midnatt och ännu fler drinkar på nyårsdagen. Tydligen är det så man gör här! Baksmälla botar man med ännu mer alkohol … När alkoholen väl försvunnit ur kroppen styrde vi kosan mot Chiles västkust.

Vi hade trott att både Peru och Bolivia skulle vara de tuffaste länderna att cykla igenom på grund av de branta och höga bergen, men det visade sig att Chiles kuperade landskap faktiskt var mer krävande, eftersom det hela tiden går upp och ner i små backar. Västra kusten är inget undantag.

Det var också i Chile som vi var med om ett av de häftigaste äventyren utanför cykelsadeln – vi besteg vulkanen Villarrica! Vandringen upp var fantastisk, men nedför var MAGISKT – vi åkte på rumpa nedför de snöklädda fjällsidorna. Under hela resan har det varit viktigt för oss att cykeln skulle vara ett transportmedel, men vi ville ändå ha plats för häftiga upplevelser även utanför cykeln. På frågan varför vi inte tröttnar på att cykla är svaret just detta: vi cyklar alltid mot nya upplevelser. Cykeln ger oss bara möjligheter att uppleva och vara närvarande där vi är – det är med andra ord dubbelt upp med äventyr!

Patagoniens två sidor

Sista delen av Sydamerika tog oss till det vilda Patagonien. På den chilenska sidan innebar det Carretera Austral – en väg som tog oss genom det allra vackraste och frodigaste landskapet med utsikt över vattenfall, skogar, glaciärer och vackra sjöar. Den argentinska sidan var däremot ett kargt slättlandskap. Det var torrt och så blåsigt att nästan ingenting kunde växa där – bara grästuvor och några ensamma vindpinade träd. Allting var platt, så det fanns absolut ingenting som kunde ge lä mot vinden. Och även om man lyckades hitta ett skyddat hörn från en sida var det inte säkert man fick någon ro om natten – vinden kunde nämligen blåsa från fyra håll samtidigt! Inte så roligt när man sover i tält. Vi lärde oss snabbt att ingen lä betyder ingen sömn. Som tur var fanns det många övergivna byggnader men också refugios, små stugor som staten satt upp till resenärer just för detta, där vi kunde slå läger.

Något som blev väldigt tydligt för oss i Patagonien var att människor kan styra mycket – men naturen har sin alldeles egna kraft. Flera gånger var vinden så stark att det var direkt oansvarigt att cykla. Vi blev beroende av att cykla under de lugnaste timmarna och hitta någon byggnad att sova i, vilket krävde långt mer planering. Vi gav också upp en del av den stora friheten att bara kunna slå upp tältet när vi blev trötta. Det fanns inte särskilt många olika vägar i söder, så de sista veckorna på sydamerikanska vägar tillbringade vi tillsammans med ett gäng andra cykelresenärer. För oss var det ett fantastiskt sätt att avsluta resan på. Det var en stor seger när vi till sist nådde Ushuaia, och det blev extra fint att vi hade så många nya vänner att dela upplevelsen med. Några av dem kom vi så nära att det var riktigt sorgligt att ta farväl. Som tur är kommer de flesta från norra Europa, så kanske kan vi ordna en återträff om några år.

Och så slutade vårt äventyr – på 6 månader, 7 länder, 9615 km och cirka 21 kg ketchup.

Vad har vi lärt oss

Många påpekar för oss att det är så nyttigt för unga människor med en så kallad bildningsresa. "Vad mycket ni lär er om världen" och "vilket bra sätt att hitta sig själv på". I början tyckte vi att det lät som trams. Vi vet väl hur världen fungerar och vi har redan hittat oss själva – vi är ju här! Under det senaste halvåret som nomader har vi börjat förstå vad de kloka huvuden menat. Men snarare än att vi lärt oss eller funnit nya upptäckter, har vi fått vårt världsbild och självbild bekräftad och nyanserad.

Vi har framför allt fått bekräftat den stora skillnaden i människors möjligheter runt om i världen. En hel barnfamilj i Sydamerika kan leva på samma belopp som en dansk student får i studiebidrag. Många har aldrig lämnat sitt hemland trots stor nyfikenhet på världen och en stark önskan om att utforska den. Det har väckt många tankar och skapat en enorm tacksamhet över att få växa upp i Danmark med alla möjligheter framför oss.

Dessutom har resan bekräftat för oss att vi absolut klarar oss på egen hand. Innan resan hade vi lyssnat tillräckligt länge på vad våra föräldrar, chefer, handbollstränare och framför allt lärare ville att vi skulle göra. Nu var det dags att stå 100% på egna ben. Med friheten kom också kravet på självständighet. Från början föll det oss naturligt att vara lösningsorienterade – det har liksom inte funnits några andra möjligheter än att lösa problemen själva.

Just nu känns det inte som om vi har utvecklats otroligt mycket som personer, men när vi tänker efter så har det ändå hänt något. Vi hade bra självförtroende innan resan, men man känner sig knappast mindre badass efter att ha korsat Anderna tre gånger på cykel.